Nyårslöftet

Plommonbruset

Nu jävlar, hej och hå. Nu drar vi igång en kampanj som ska förändra världen. En gång för alla ska vi klämma åt rasismen i Sverige. Vi engagerar kändisar, en PR-byrå, bygger en sajt och startar ett upprop. Självfallet med en egen hash-tag i forumet twitter och en klämkäck logotype ovanpå allt.

Min hjärna har börjat autofiltrera. De där kampanjerna och uppropen har blivit en del av bruset, som om det vore vilken reklam som helst. Den lönnfeta gubben som sålde dammsugarmunstycken i TV-shop är snart mer engagerande än de tillrättalagda initiativen med epicenter någonstans innanför tullarna.

Blicken stannar upp mellan raderna och jag försvinner bort till ett plommonträd. Jag var nog runt tio år när jag och en klasskamrat med adrenalinet pumpandes fyllde en halv ICA-kasse med de delikata frukterna. Vi "pallade" som det hette, alltså stal grannens plommon från hans träd. Antagligen hade vi fått ta så många vi ville om vi bara artigt hade knackat på och frågat, men sådant begrep man inte då.

Det bör även läggas till historien att synden straffar sig själv. Som de brottslingar vi var sprang vi givetvis till världens ände, alltså minst en kvarts promenad hemifrån med vårt stöldgods, för att i hemlighet glufsa i oss varenda spår av vår onda gärning. Föga anade vi hur magen skulle reagera på denna manöver men efter ett tag hade även vi upptäckt det kausala sambandet mellan överkonsumtion av plommon och att skita ner sig ståendes.

Inte vill tuffa grabbar som snart ska fylla elva år erkänna att man har gjort fel. Ändå betedde man sig lite annorlunda varje gång man mötte den där grannen som enligt svea rikes lag är rättmätig ägare till nämnda plommonträd och dess frukter. Varje gång hälsade man extra artigt och log sitt absolut mest oskyldiga leende. Någonstans inne i en var man livrädd att grannen skulle förstå vem den egentliga tjuven var.

Det var någon annan

Nämnda beteende var inte ovanligt bland kompisar. Någon hade gjort något fel och så fort en vuxen kom i närheten låtsades denne som inget. Jag gissar att det finns en evolutionär förklaring - man spelar helt enkelt död och hoppas på att ingen ser en. Ungefär den logiken.

Skulle man i sitt beteende göra minsta ansats till att fly situationen blir det pinsamt uppenbart vem som har skuldkänslor. Därför vill man smälta in och vara normal för att kamouflera det hela. Det är här någonstans jag tror att barn börjar lära sig konsten att ljuga i rädsla för att bli påkommen, utpekad och därefter behöva betala ett socialt pris.

Beteendet kan dock övergå närmast till en konstform. Jag hade en kompis i skolan som hittade på något  jävelskap nästan dagligen. Säg att någon hade lekt fågelbad inne på toaletten genom att slänga ner hela toarullar och spola frenetiskt efteråt. Vem den skyldige var kunde man såklart ana, men vad gör denne individ så fort någon retoriskt påpekar högt vad som hänt inne på dass?

Jojomensan, han är den första att frivilligt hjälpa till i detektivarbetet att hitta den skyldige. Trots att ingen anklagat just honom eller ens är säker på att det var han, det finns trots allt fler ungar i skolan som kan tänkas göra illdåd av denna magnitud, så känner han sig utpekad. Varje blick som möter honom upplevs som en anklagelse. Rädslan finns där för att bli avslöjad och teatern är igång. Anfall är bästa försvar varpå han hjälper till i jakten på den skyldige, allra helst leder han detektivarbetet.

Lid för konsten

Om man som unge ofta sätter sig i sådana här situationer lär man sig den hårda vägen att spela teater. Är du riktigt jävla vass och har talang kommer du kunna använda dina färdigheter för att passa in i nya sociala grupper när du är äldre. Bit för bit finslipas färdigheterna i skådespeleri och vanan i att ikläda sig en roll där man står i centrum. Den allra bästa eliten på denna konstform hittar vi till slut i teverutan. De är fulländade. De är kändisar. De vet hur de ska bete sig.

Idag är jag äldre och tämligen luttrad. I bruset på twitter länkas till diverse "Det är dags att prata om"-artiklar i jakt på uppmärksamhet, skrivna av människor som förtvivlat vill vara någon. Viktor-Barth Kron skojar hejdlöst och med kirurgisk precision om lokalpolitikers förehavanden. Sanna Rayman pekar ut de värsta exempel som går att finna på intellektuell ohederlighet och på flashback avhyvlas den ena oändlighetsdiskussionen efter den andra. Året är snart slut och jag spontanklickar på en länk som florerar i samband med offentliga ryggdunkingar på sociala medier.

Framför mig ögnar jag igenom ännu en i raden av kampanjer mot rasism. Den ena kändisen efter den andra, boendes i dyra bostadsrätter i innerstaden, finns med på listan. Med en högtidlighet av sällan skådat slag avger de sina nyårslöften, på digital motsvarighet av glättat papper, att de minsann deltar i kampen mot orättvisor, rasism och allt annat otyg här i världen. För dessa människor är det oerhört viktigt att vara med i dessa sammanhang - ja kanske rentav vara den som tar initiativen?

Det gäller som sagt att inte bli påkommen.

Chokladkukar och en chefredaktör som äter söta hästar

"Det var mört, blodigt och gott"

Trodde du att juletider står för värderingar om att vi ska vara snälla och omtänksamma? Tyvärr får vi göra dig besviken. I sociala medier avslöjar nu allt fler helt öppet vilken värdegrund de innerst inne har. En av dem är Henrik Eriksson, chefredaktör på skandalbloggen "Nyheter24" som stolt förklarar att han ätit upp en söt och oskyldig hästbebis.

-Det var mört, blodigt och gott, skryter och skrävlar han på twitter samtidigt som han visar en bild på sin tallrik med likdelar från den oskyldiga hästungen.

Nedan ser ni bilder på uppstyckade likdelar från det som en gång var en oskyldig islandshäst. Vi vill varna alla läsare för starka bilder.

När Henrik konfronteras på twitter med att han genom sin jultallrik öppet ger sitt stöd till vansinnigt mördande av små söta oskyldiga hästbebisar väljer han, i sann chefredaktörstil, att skylla allt på sin intet ont anande och i sammanhanget helt oskyldiga syster. Vi på bloggen tar starkt avstånd och fördömer detta beteende. Nedan ser ni beviset på hur han försöker projicera sin skuld på familjemedlemmar, trots att det är juletider och vi ska vara snälla mot varandra.

 

Tar avstånd och fördömer

Kanske hade vår kära hästbebis drömmar och visioner om att i framtiden bli en erkänd tävlingshäst i hästhoppning, eller drömde den kanske om att bli en stolt travhäst? Detta kommer vi aldrig få veta, tack vare samvetsfria mördare som Henrik Eriksson.

Flera anonyma källor till bloggen uppger att de tar avstånd och fördömer Henriks agerande. 

-Jag kan inte annat än att ta avstånd och fördöma. Julen ska ju vara en trevlig och familjär högtid, inte en uppvisning i bestialiska mord, förklarar en förtvivlad twittrare som vill vara anonym i rädsla för Henriks långa kniv och gaffel.

Föräldrar i chock

Det är inte bara Henrik Eriksson som förstör julefriden i sociala medier. I ett unikt fotografi som jag nu avslöjar på bloggen ser vi hur en chokladtillverkare skrämmer intet ont anande svenskar. Återigen varnar jag för starka bilder. 

-Den liknar ju pappas, skrek en dotter i familjen när hon skulle hämta chokladgodiset i köket. När vi pratar med mamman i familjen får vi förklaringen.

-Hon syftade på den vänstra tomtens skägg. Pappan i familjen har ju ett sådant där lösskägg när han är utklädd till tomte och delar ut julklappar, förklarar den skamsne mamman.

"Vem vill inte snaska kotte?"

När vi når chokladfabrikören över telefon vill han först inte erkänna sitt misstag, men efter en stund får vi en förklaring.

-Vem vill inte snaska lite kotte när julgröten lagt sig tillrätta efter Kalle Anka? Det frågar sig den perversa chokladtillverkaren samtidigt som han flåsar i telefonen.

Chang Frick i nådens år 2013

Ps. Smådetaljer i ovan reportage kan möjligen avvika något från hur andra uppfattar verkligheten.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Videoreportage från Kärrtorp - Legitimeras vänsterextremister?

Efter förra helgens attack, utför av den nazistiska organisationen "Svenska Motståndsrörelsen" arrangerades en protest under dagen, vilken svensk media rapporterat om.

En del människor har valt att inte delta i manifestationen, trots att de säger sig vara emot såväl nazism som rasism. Detta på grund av att autonoma och vänsterextrema element också skulle delta, vilka enligt många kritiker anses ligga bakom många våldsdåd mot politiska motståndare.

Även partiet Sverigedemokraterna valde att bojkotta demonstrationen med hänvisning till dessa element. De menar att man ska ta avstånd från allt politiskt våld, såväl vänsterextremt våld som högerextremt.

I reportaget intervjuas bland annat ordföranden för Sverigedemokraterna Stockholms Stad, Linus Bylund samt även partiordföranden för Socialdemokraterna, Stefan Löfvén.

Lackmustestet

På söndag är det demonstration. I Kärrtorp. Nu ska det visas enad front emot Nazister. En gång för alla. De som attackerade folk med barnvagnar och pensionärer. De där människorna som hatar sådana som mig, hälften jude och hälften zigenare.

Jag har en mycket enkel, men relevant fråga. Kan jag delta i tåget utan att få stryk av autonoma element? Det är en öppen fråga. Alla ni som tänker delta, allt från Löfvén och Ullenhag till den mest engagerade antirasist och AFA-aktivist, kan någon av er garantera att en "judezigenare" som Chang Frick kan delta i en demonstration emot Nazism, utan att få stryk av någon av er?

Anledningen att jag frågar är enkel. Jag har tidigare varit vid liknande uppslutningar. Det har slutat med att jag blivit sparkad i ryggen, andra ville börja boxas och det enda som garanterat att jag inte åkt på stryk har varit poliser i närheten - inte ni andra som går med i tågen och är tysta.

Om tvättäkta nationalsocialister som t ex SMR skulle få makt i Sverige, då skulle jag vara den första på deras lista. Smaka på det, farsan var tattare och morsan är judinna. Kan jag ha en värre stamtavla ur en nazists ögon?

Om det är så att alla ni andra från Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Vänsterpartiet med flera, inte kan ge mig ett sådant löfte - vad är då demonstrationen värd? Om jag dyker upp, där och då i Kärrtorp och autonoma element börjar slå på mig, kommer ni ställa er emellan eller kommer ni stå tysta?

Själv frågar jag mig om jag vågar mig dit på Söndag.
Om inte annat som ett lackmustest.

Ps. Så här gick det en annan gång på kristallnatten

Se om du är en antirasist - självtest

Misstänker du att du är en antirasist, men du känner dig lite osäker? Jag har listan på alla igenkänningstecken. Kolla om du också är antirasist, på riktigt. Det räcker att du känner igen dig på en av punkterna för att du med stor sannolikhet ingår i den varma, antirasistiska gemenskapen.

1. Bekräftelsebehov

Känner du också ett behov av att synas och sticka ut? Att vara lite speciell? Som en sann antirasist har du alltid förtur på att känna dig kränkt och tillrättavisa andra om vad som är okej och inte. Det fina är att du kan även bli kränkt å andras vägnar vilket är praktiskt om omgivningen försöker ignorera dig. På så sätt kan du visa att du bryr dig och få bekräftelse.

2. Folk är dumma i huvudet

Har du också insett att vanliga arbetare är dumma i huvudet? Japp, de ska hålla käften och låta oss, som är lite mer pålästa ta debatten om viktiga samhällsfrågor. De kan inte ens stava till intersektionalitet. Istället bekymrar de sig över a-kassa, jobbet och trygghet för ungarna. Alla arbetare är i grunden rasister, därför finns ABF och fackförbund för att slipa bort det värsta hos dem.

3. Du är genomgod

Visst har du lärt dig att man alltid ska vara god och stå på den svages sida? Därför tar du alltid striden för den minsta minoritet du kan tänka dig, oavsett hur omständigheterna i övrigt ser ut. En människas eventuella skuld ligger inte i dennes handlingar, utan vi måste i stället titta på vilken typ av kollektiv människan tillhör. Det är en rasistisk föreställning att individer har ansvar.

4. Ingen gör något

Du är förbannad för att "ingen gör något". Samhället är fullt av orättvisor men konstigt nog är det bara du som ser dem. Du försöker skrika, göra aktioner och protestera men folk bryr sig inte. Smärtsamt inser du att folk är egoister och bryr sig bara om sådant som påverkar dem själva. När någon väl gör något blir du än mer förbannad, vem har gett vanligt folk rätten att starta ett parti som SD och som sedan röstas in i riksdagen?

5. Prata om rätt saker

Du blir arg när människor pratar om fel saker. Det är okej att prata om hur mycket en skattesänkning kostar samhället, men varför ska folk ställa frågor som "hur mycket invandring tål Sverige". Vi kan bara ha en öppen och fri debatt om folk lär sig att prata om rätt saker och ställa frågor på rätt sätt. Du vägrar att acceptera att människor vill prata om sådant som inte passar.

6. Uthängningar är så jävla fel

Som en sann antirasist tycker du det är fel att hänga ut människor offentligt bara för att de gjort något brottsligt. Alla kan vi göra fel. Därför är det bra att Expressen visar namn, bild och adress på vilka som tycker fel och skriver på fel sajter. Genom att vi alla kan se vilka dessa människor är så kan vilken antirasist som helst göra något i kampen mot att förhindra uthängningar. Det är inte metoderna som är viktiga, det är resultatet.

7. Alla har rätt till Sveriges välfärd

Om man inte är solidarisk med hela omvärlden delar man in människor i olika grupper, vilket inte är okej. Ja, såvida grupperna inte är olika samhällsklasser eller andra former av grupper som vi antirasister själva har bestämt ur ett intersektionalistiskt perspektiv. Någon tycker att välfärd ska gå till de som betalar skatt i Sverige men det är djupt rasistiskt eftersom alla människor inte är lika priviligerade som vi i Sverige. Du hatar också de som påstår att Sverige är bättre än andra länder. Vilka är vi att döma?

8. Våld är egentligen inte okej

Vi är emot våld, egentligen. Men hur ska man bekämpa den onda sidan så länge de tillåts att t ex hålla torgmöten? Det är rent livsfarligt om människor får höra vad de säger. Därför är det viktigt att blåsa i vuvuzelor, kasta ägg och böcker samt göra vad man kan för att förhindra rasisterna att ens yppa sig offentligt. Sann antirasism kan inte vinna poänger genom att bara ta debatter, tvärtom måste man hindra fel människor från att yttra sig. Om inte annat för yttrandefrihetens skull.

9. Vägra ta debatten

Genom att debattera med rasister gör vi deras åsikter legitima, folk kan ju tro att det är okej att tycka vissa saker. Det är inte okej att tycka vad som helst eller att prata om vad som helst, folk har typ missuppfattat yttrandefrihet. Därför är vi stolta över att inte ta debatter, mer än med oss själva. Vi diskuterar gärna antirasistiska och anti-kapitalistiska saker internt med varandra. Att en del påstår att vi är fega som inte vill ta debatten visar ju bara hur skev verklighetsbild de har.

10. Bekämpa allt som är odemokratiskt

När människor röstar på fel parti blir det per automatik odemokratiskt. Rasisterna menar att demokrati handlar om att vem som helst ska få tycka vad som helst, och därigenom rösta för den åsikten. Detta är så fel som det kan bli. Om folk röstar på ett rasistiskt parti får vi ett rasistiskt samhälle och det är en jävla skillnad på ett rasistiskt och ett demokratiskt samhälle. Därför, för att skydda demokratin, måste vi hindra människor från att rösta fel.

Chang Frick

Attacken mot Peter Wolodarski och DN

Nedan reportage skrev min kompis Sabina i förhoppningen att Dagens Media skulle vilja ta in den. Wicklin uppfattade att Sabina jobbar för DM, men så är inte fallet. Vi ber om ursäkt om något varit otydligt. DM valde att publicera en bild som min kompis William tog, men eftersom DM skrev en egen artikel valde jag att publicera Sabinas text här på min blogg. /Chang

Under måndagen hölls en demonstration mot publiceringen av en uppmärksammad DN-annons, marknadsföringen av en bok med kontroversiella fakta om Sveriges invandring.

- Siffrorna i sig är inte konstiga, det är sammanhanget som är problematiskt, säger Martin Wicklin, reporter från Medierna i P1.

Ett femtiotal personer hade samlats på Medborgarplatsen för att lyssna på flertalet välkända debattörer såsom Carolina Farraj, Bilan Osman och Elisabeth Ohlson Wallin vilka reagerat kraftigt mot DN-annonsen som publicerades i gårdagens DN.

  - Annonsen i DN är en stor del i ett maskineri där rasismen i Sverige görs rumsren. Vi vill stoppa det. Hur mycket rasism tål Sverige, frågade sig talaren Sara Abdollahi.

Wolodarski blind för rasism

Aida Paridad, känd från Brottscentralen på Aftonbladet menade att Wolodarski är blind för rasism.

- Vissa har beskyllt DN för att bara tänka på sina annonsintäkter. Pengar är inte anledningen till att Sveriges största och mest etablerade morgontidning publicerar en annons för en gravt rasistisk bok. Det handlar om att rasismen är så normaliserad att Peter Wolodarski själv inte ens kan se hur gravt rasistisk den här boken är.

Vill bara lära av historien så länge det handlar om judar

Aida Paridad fortsätter den hårda sågningen av Peter Wolodarski på DN.

- För Wolodarski så kanske den invandrings- och flyktingsfientliga rasismen är så pass vanlig så den är okej. Och kanske har han hört lögnen så många gånger att han börjar misstänka att den är sann. För utifrån vad jag sett av det han bojkottat tidigare så verkar det som att han bara vill lära sig av historien så länge som det är judar och inte potentiella muslimer som är föremål för rasismen.

Högt tonläge och hårda ord

Demonstrationen lockade även Sveriges Radios eget mediegranskande program Medierna i P1. Och reportern Martin Wicklin konstaterade att debatten kring invandringsfrågorna är känslig i Sverige.

- Det har varit ett högt tonläge, och många hårda ord på twitter.

Den tidigare SVT-reportern Gunnar Sandelin, en av författarna till den uppmärksammade boken, menar att den endast innehåller fakta och statistik från välkända myndigheter såsom SCB och Migrationsverket.

Inte siffrorna utan sammanhanget som väcker reaktioner

Samtidigt är det inte statistiken i sig som skapat de starka reaktionerna, utan själva sammanhanget, men du får fråga dem som demonstrerar säger Martin Wicklin från Medierna i P1.

- Det är problematiskt att klumpa ihop människor med olika bakgrund och gemensamt kalla dem för invandrare, säger han.

Han får medhåll från Faryana Asghari, medlem i Asylrörelsen, aktiv socialdemokrat och en av dem som höll tal på medborgarplatsen.

- Siffrorna må vara rätt men man måste sätta dem i rätt sammanhang. Vi har råd med invandringen men vi måste fördela resurserna jämnt, säger hon.

Text: Sabina Arvidsson

Video: Chang Frick

Sharing is caring - men glöm inte ange källa!

Eliten på Publicistklubben

Klassresan i kulturhuset

Halvstressad, trött och med lågt blodsocker genar jag förbi hemlösa och drogpåverkade uteliggare på Sergels torg. Det är mörkt ute. Jag kliver in i det mäktiga kulturhuset. Det är många rulltrappor och våningsplan innan man når upp till högsta våningen. Framför mig stod för övrigt Jan Helin som några timmar tidigare pratat om mig i sin gemensamma podcast med herr Mattsson på Expressen. Det är alltså inte för vem som helst, där uppe.

Du förstår säkert att jag inte var inbjuden. Jag tänkte att om jag står tyst, en bit bak, kan man säkert lyssna utan att någon klagar. Det var PK-debatt och nej, PK i det här fallet betyder ej "politiskt korrekt" även om man kan förledas att tro det - det betyder "Publicistklubben".

Innan debatten drog igång delades ett Dawit Isaak-pris ut till en ung tjej som heter Vanessa Berhe. Hon har engagerat sig för den fängslade journalisten och fotografen Seyoum Tsehaye. Hon fick applåder efter att ha berättat om sitt engagemang varpå sedan glättade flyers delades ut runt borden, där man kunde läsa mer om hennes initiativ samt med en adress till hennes hemsida.

Vanessa hade lyckats med det som många andra drömmer om, att bli inbjuden till högsta våningen i Kulturhuset och få prata inför vår samhällselit.

Debatten om debatten

Jag frågade Jan Helin vad som gällde, fick man lov att sätta sig på ledig plats vid något av borden även om man ej är medlem eller inbjuden? Han trodde det inte skulle vara några problem, varför jag efter en stund fann mig själv sittandes längst fram, nära scenen. Vem kunde tro det?

Det diskuterades brett om opinionsbildning på nyhetssidor och på vilka platser i en tidning som tyckandet kan flikas in. Efter ett tag blev det mer känslosamt och ingen i panelen eller publiken kunde låta bli att diskutera Sverigedemokraterna.

Ty häri fanns ett bekymmer för flera individer i vår journalistiska elit. En av de sakerna som störde var att SVT är tvungna att förhålla sig likadant mot alla. Det är farligt, varnade någon. Vi måste markera mot det som inte är okej, menade en annan och fick medhåll runt flera bord. De andra satt tysta.

Det var tydligt att Sverigedemokraterna är motpolen till de människor som samlas där uppe, på högsta våningen i Kulturhuset.

Mona Sahlin och Jimmie Åkesson

En av paneldeltagarna var Mona Sahlin. Det mest fascinerande i mina ögon var att hon deltog i den publicistiska debatten precis som vilken journalist eller chefredaktör som helst. I mina ögon såg jag inget som riktigt avgränsade henne som politiker även om någon vid något tillfälle lite försiktigt ville påpeka detta.

Jag satt där och dagdrömde. Tänk om Jimmie Åkesson stått där uppe, på scenen, och fått medhåll och instämmande nickningar i publiken när han i långa ordalag gett sina synpunkter på hur granskningen av Socialdemokraterna bäst bör ske.

- "Även NSDAP i Tyskland var ett arbetarparti", glöm inte detta hade Åkesson varnat och fortsatt, - "Vi måste kalla dem för vad de i grunden är. Totalitära".

Efter debatten hade Åkesson satt sig ner vid ett av borden och minglat runt med vår elit av samhällsgranskare och gärna fortsatt prata om hur man bäst bekämpar det där lilla partiet som inte vill sluta växa.

Valrörelsen 2014

Tillbaka till verkligheten. Det surrades runt borden. Den gemensamma nämnaren var vår stundande valrörelse och en nervositet gjorde sig påmind bland människorna i lokalen. Sverigedemokraterna växer och det tycks inte gå att stoppa. Som om de kände ett flås i nacken, som att de där människorna längst ner på Sergels torg börjat röra på sig, in genom entrén, upp för de långa rulltrapporna på väg till högsta våningen. Till deras uppdukade bord, där de äter gott innan kvällens debatt och samtal börjar.

De känner sig hotade. Av människor som mig. Jag satt tyst och lyssnade, smuttandes på en kopp kaffe. Att jag överhuvudtaget var där bekräftar på sätt och vis det hot de upplever.

Vägen ner är lång

Så var det till slut dags att avrunda kvällen. Människor minglade runt, tisslade och tasslade. Några drack skyndsamt upp vin och kaffe ur glas och muggar för att sedan ta på sig ytterkläder och bege sig vidare. De var fokuserade på att prata med varandra, människor de redan känner. På så sätt kunde jag stå mitt ibland dem utan att någon kom fram till mig och frågade vem jag var. Det var som om jag inte fanns där.

Till slut var jag tvungen att ta på mig ryggsäcken, knäppa jackan och bege mig ner för rulltrapporna. Vägen ner är lång från högsta våningen på Kulturhuset. De flesta hade redan lämnat lokalen.

Personalen plockade undan tallrikar, bestick, glas och kaffekoppar. Det enda som efteråt skvallrade om vilka som nyligen suttit där uppe på högsta våningen var alla de flyers som Vanessa Berhe tidigare delat ut.

De låg kvar på borden.

SD bör prata mer om klass

Arga, unga, lågutbildade män

Sådan är han. Sverigedemokraten. För det är alltid en han. Volvokeps, lössnus, slitna jeans och sydstatsflaggan hängandes bak på en Volvo 144 någonstans i de värmländska skogarna. I varje fall om vi får tro den bild majoriteten av svenska kulturskribenter och övriga samtidsanalytiker vill ge oss.

På ett sätt vill jag säga att bilden är sann. Visst finns det flera invandrare inom den "sverigevänliga" rörelsen och visst finns det många högutbildade individer i faggorna runt partiet, men den största massan av människor i nämnda grupp tillhör den allt mer besvärliga arbetarklassen.

Ur ett södermalmsperspektiv ska arbetarklassen veta sin plats. Frågor rörande politik och samhälle ska i första hand diskuteras av de som förstår lite bättre. I de fall arbetaren lik förbannat vill dryfta en politisk mening under kafferasten på jobbet kan vi vara förvissade om att en lite mer utbildad fackgubbe finns närvarande för säkerhets skull.

Annars kan det gå fel.

Vad är klass?

Du har säkert hört begreppet klass tidigare. Sannolikheten är stor att begrepp som borgare, klasskamp och solidaritet följt med i bara farten. Jag skulle vilja säga att det är ett eko från förr, från tidigare politiska brännpunkter där gamla argument lever kvar än idag. Ty samtidigt som skillnaderna i samhället växer tenderar vänstern i någon mening stå kvar och stampa på samma ställe. Märkligt kan tyckas.

Förr i tiden handlade klass framför allt om pengar. Det är fortfarande aktuellt förstås men det är inte där debatten är som hetast. Ett bättre sätt att beskriva samtiden torde vara vilka som är "inne" och vilka som är "ute". Flera debattörer har börjat skymta denna nya spelplan varpå begrepp som "utanförskap" används i ett försök att bättre beskriva verkligheten.

Alltså den verklighet vi hittar utanför Stockholms tullar.

Ty skikten är glasklara. I botten hittar vi invandraren och de utan utbildning eller arbete. De har ingen tydlig funktion i samhället mer än att fylla ut statistik i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ibland får de uppmärksamhet, speciellt när kommunens budget i sociala frågor ska stötas och blötas - men även när tristessen rinner över och bilar börjar brinna i t ex Husby. Då jävlar får de uppmärksamhet, till och med jag är där ute och filmar då. Men annars är det tyst.

Det är lite obekvämt att prata om det där. Ni vet, de där "invandrarna". Lite nervöst ser vi någon politiker i teverutan försöka förklara tingens ordning samt bedyra dyrt och heligt att de minsann står upp för mångfald, innan de tar taxin från tevehuset till sina fina medel- och överklassområden.

Klassfrågor har ironiskt nog kommit att bli ett allt större skoskav för vänstern. Dess mer vi belyser den växande underklassen, vilken främst utgörs av invandrare, så bekräftas en världsbild som vår vänster helst inte vill kännas vid. Visst talar vänstern om satsningar i miljonprogrammen, men förhållandet ökad invandring kontra växande underklass har hittills varit allt för besvärlig att ta i.

Men Ahmed då?

Låt oss vara lite djärva och se samhället från en ung invandrarkilles perspektiv. Tonårsgrabbar är fulla av testosteron och har ett nästan maniskt inre tvång i att testa gränser. Fighten, som i alla tider utspelats mot vuxenvärlden, fungerar som en resa mot att hitta sin egen identitet. Vem är jag?

Här finns ett problem. Få vuxna vågar fajtas emot. Om jag tidigare berättat om vad jag varit utsatt för, så kan jag nu redogöra för vad jag utsatt andra för. Redan när var jag fjorton tröttnade jag på trimmade mopeder och köpte sonika en Volvo 245:a som vi körde skiten ur. Det var roligt ett tag sen skaffade jag en än värre Volvo med dubbla weberförgasare, då var jag femton bast. Sådär höll vi på, grannarna var vansinniga och polisen försökte ha uppläxande samtal med oss. Det ena ledde till det andra och ett tag ansågs vårt gäng vara "värstingarna".

Varför gick det inte åt helvete för mig då? Mjo, det fanns en vuxenvärld som med både morot och piska satte gränser. Jag visste att så länge jag körde med bilen i grustag och andra områden där ingen annan trafik fanns, då såg polisen "mellan fingrarna". (Det är lika mycket olovlig körning där som på E4:an). Samtidigt visste vi även att om vi brände däck inne i samhället, var det inte indraget lämplighetsintyg i första hand som väntade - snarare smaka batong. Det fanns inga dialogpoliser - det fanns gränser.

På samma sätt är det för vår invandrarkille som, om han själv får säga det, äger hela världen. Men här är också problemet, vår invandrarkille äger verkligen hela världen. Den världen han känner.

Så var det inte när jag var tonåring.

Många av våra värstingar i förorterna har ingen vuxenvärld runtomkring som med resolut hand sätter gränser. Tvärtom möts de av ett ängsligt samhälle som hellre pratar om rasism och strukturellt förtryck. Inget ansvar, inga krav eller förväntningar åläggs vår invandrarkille. Han lär sig, av omgivningen, att han verkligen äger hela världen. Ur det perspektivet kan man någonstans förstå grabbarna som skjuter på varandra i Tensta och Hässelby, när inte samhället ger något motstånd får de istället stångas med varandra.

Som man säger på engelska, "been there - done that".

Hur hamnade vi här?

Någonstans kom en luddig politisk idé om mer "tolerans". De där politikerna som nervöst tävlar i antirasism framför teverutan känner ett trängande behov i att bevisa att de inte alls har något problem med "invandrare". Jag förstår dem, hade jag också bott i ett "vitt, homogent, medel- eller överklassområde" hade mitt samvete också plågat mig. Tänk att du å ena sidan bedriver en politik där vi ska lyfta hela Sverige med invandring - samtidigt som du själv bor så långt bort från dessa områden som möjligt. Vilken tur att man kan göra satsningar på diverse integrationsprogram, skit samma om de funkar - man har som politiker i varje fall bevisat att man visst det bryr sig.

Men vad är då tolerans? Jag skulle vilja säga såhär, för att tolerans ska finnas måste vi ha en norm att utgå ifrån. Tänk att du ska tillverka en skruv som ska vara exakt 10 millimeter bred, alltså i diameter. Blir den för smal, kommer den att glappa när vi skruvar den i en mutter - samt, om den blir för bred kommer den aldrig få plats. Dock, det går sällan att tillverka något som är in på atomer exakt 10 millimeter brett, vi måste ha ett område som är acceptabelt att avvika ifrån. Detta område kallas för "tolerans".

Dess mindre tolerans, dess mer exakt har vi lyckats tillverka vår skruv. Med mer tolerans kommer allt fler skruvar att avvika från vår norm om 10 millimeter.

Analogin är enkel. Dess mer människor som tillåts avvika från normer i samhället - dess mer tolerans har vi. Du kanske förstår någonstans att detta nödvändigtvis inte alls är något positivt för vår invandrargrabb som mer än något annat behöver gränser att stångas emot, precis som när vår skruv svarvas till perfektion.

Hur ska vi lösa detta politiskt?

Det jag beskriver ovan är i sak inget nytt. Många debattörer har på olika sätt tassat runt det perspektiv jag förklarar. Men sedan tar det stopp, eller rättare sagt, vi har en obotlig förmåga att ur ett politiskt perspektiv landa i ytterligare åtgärder, program och "satsningar". De där hjulspåren där inte bara vänstern kört fast, utan snart alla partier utom SD, som jag ser det.

Svaret är att vi löser inga integrationsproblem politiskt. Staten är inte lösningen, har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Det är du och jag som är lösningen. Vi som kommit ett eller flera steg i en klassresa, eller ni som är infödda i medel- eller överklassen. Vi måste finnas till hands att "stångas" emot för vår invandrarkille i en förorten.

Vår skruv i svarven kan omöjligen slipas till perfektion om den aldrig möter ett skär.

Även en tusenmilavandring börjar med ett steg

Jag beskrev tidigare att klass i någon mening allt mer kommit att hamna om utanförskap. Tänk dig ett gäng påbörjade skruvar som aldrig hamnar i svarven. De kommer aldrig att fylla någon funktion. De finns i förvar men kommer aldrig vidare i förädlingskedjan. De är "utanför".

Hur får vi in våra skruvar i systemet då? Inte fan kommer den nervöse politikern i teverutan att flytta till Hässelby för att agera förebild, ej heller lär Åsa Linderborg bekanta sig med ungdomarna i Tensta - hur mycket hon än drömmer om ett klasslöst samhälle. Nej, de som rimligen klarar denna uppgift är våra volvoraggare, bruksarbetare, byggjobbare och alla andra "trasproletärer" i LO-kollektivet. Någon hade kanske sagt SDs kärnväljare, vad vet jag?

För att ta första steget i sin klassresa får man i de flesta fall börja med det steg ovanför en själv. För vår unge invandrargrabb i utanförskap kan det handla om något så enkelt som en praktikplats på ett lager någonstans. Men var finns de jobben? Det är nog så klurigt för medelklassens ungdomar att hitta arbete, än värre är det för vår grabb i förorten.

Om det vore enkelt att göra en klassresa i Sverige skulle utanförskapen garanterat varit mindre. Betydligt mindre. Men som jag tidigare poängterat lyser riktiga liberala ideér med sin frånvaro i vårt supertoleranta rike. Socialismens tankevärld har ett järngrepp om svenskens medvetande - om inte annat bevisar strippklubben i Kiruna exakt detta fenomen. Vår kära Kirunavänster hade hellre sett att Debatt-Dragan levde på bidrag än att försöka etablera en, förvisso laglig, verksamhet.

Det här är kanske min i grunden enda anledning till varför jag faktiskt tycker att invandringen bör minska. Inte på grund av invandrarna, utan på grund av att Sverige inte på långa vägar har något att erbjuda invandrare - förutom miljonprogram och utanförskap.

Vad bör vi göra nu?

Oavsett vem du än är som läser min blogg, ta en funderare över din egen vardag. Har du möjlighet att att anställa någon? Du kanske känner någon som behöver arbetskraft? Nähe, inte det? Om inte du själv kan erbjuda ett första steg på en klassresa - vem ska då göra det? Är det i sådana fall vettigt att rösta för en politik som ökar på en ännu större mängd människor i Sverige som inte har med sig ett helt företag i bagaget att smälla upp på svensk mark?

Svaret är mer komplext än vad vår samtidsdebatt ger sken av. Visst är det sant att vår konkurrenskraft måste öka för att fler ska komma i arbete, men det är knappast något som politiker magiskt kan skapa. Det är bara den fria marknaden som skapar riktiga arbeten. Företag startas av dig och mig - inte av politiker.

Således, mitt recept är att titta på våra grannländer. Minskad invandring bör följas av en liberal politik värd namnet. Där är jag rädd att jag har en fajt att ta med SD en vacker dag, vi får se.

Och du med volvokeps och sydstatsflaggan hängandes där bak på kärran, nästa gång du är ute på raggarrundor - bjud med någon av invandrarkillarna att hänga med er. De behöver något bättre än socialtanter och kommunens "integrationsprogram".

Handen på hjärtat. Om du själv flytt krig, eller i varje fall flyttat till ett främmande land - inte fan vill du väl hamna i klorna hos socialkontorets batikhäxor? Tro fan att man blir aggressiv och hatar samhället.

Jag hade också eldat bilar i det läget.

/C

Vem är den mystiske katten på Åkessons bokomslag?

Jag är inte journalist, men...

Expressen kunde tidigare idag avslöja att katten på omslaget till Jimmie Åkessons bok "Satis Polito" är fejkad. Katten har redigerats in i bilden i efterhand. Det var de bägge journalisterna Elisabet Marmorstein och Christian Holmén, tillsammans med experter på Expressens bildredaktion, som stod för arbetet bakom dagens avslöjande.

Jag är inte journalist, men jag kan trots det avslöja varför katten finns med på omslaget. En frågeställning som Expressens grävande journalister tyvärr missade.

Franz Åkesson

Katten på omslaget hette Franz Åkesson och tillhörde Jimmie Åkesson. Franz, som trots namnet var en honkatt, blev 16 år gammal och gick bort i slutet av sommaren.

I en sms-konversation med Jimmies flickvän Louise Erixon får vi veta följande:

"I 16 år levde hon och Jimmie ihop vilket gjorde att de fick mycket starka band till varandra. Franz fick uppleva allt från studenttiden i Lund till Jimmies karriär i partiet. Jimmie älskade Franz mer än allt och alla. Hon var hans bästa vän som alltid fanns där. Det är därför hon fick plats på hans bokomslag, även fast han såklart inte kunde ta med henne från Sölvesborg till fotograferingen i Stockholm [på grund av sjukdom]."

Franz Åkesson

Konserverade champinjoner och personligt avskedsbrev

I SMS-konversation med Louise får vi även veta att Franz var galet förtjust i konserverade champinjoner, att ligga i solen timme efter timme och steka tills albinoöronen brändes. Förutom det gillade katten även att stjäla platsen på Jimmies datorstol.

Men det var inte bara platsen på datorstolen som Franz stal. Hon stal även en plats i Jimmie Åkessons hjärta, något som blir tydligt genom det avskedsbrev som publicerades på Franz egen facebooksida den 30:e Augusti i år.


Skärmdumpen nedan har jag fått av Louise Erixon, vilken jag fått lov att publicera.

Det är partiledaren för Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, som signerat ovan text med "Husse".

Sparris, Matz och Gösta

Franz tragiska bortgång lämnar inte bara en ledsen partiledare efter sig utan även tre andra katter. En av dem är Sparris som har en egen unik historia, vilket gått att läsa om i Kristianstadsbladet, nedan inklippt från papperstidningen. Innan Sparris fick flytta in hos familjen Åkesson hette hon Misty. 

Såhär skriver Louise till mig angående Sparris:

"Totalt hade vi tre katter med Franz inräknat. Detta är den senaste. Hon heter Sparris och tyckte om att tvångstvätta Franz. Jimmie ville att hon skulle heta Josef men det var min katt så jag bestämde. Jag gick dock med på könsneutralt namn eftersom Jimmie tyckte det skulle bli orättvist om hon fick ett flicknamn."

 På bilden till vänster ser vi hur Sparris tvångstvättar den numera avlidne katten Franz, samma katt som alltså pryder omslaget på Jimmie Åkessons bok "Satis Polito".

Men det stannar inte vid Sparris och Franz, som bevisligen var bra kompisar. Jag kan även avslöja att Franz även har en syster som heter Matz, trots att Matz alltså är en honkatt.

Enligt vad Louise förklarar, tyckte Jimmie att det skulle bli orättvist om inte också Matz fick ett pojknamn - eftersom Franz redan hade det. En likabehandlingsprincip som katterna, av allt att döma, kunde förlika sig med.

På bilden nedan ser vi de bägge syskonen Matz och Franz, där Matz är den svarta katten i bakgrunden.

Den tredje katten, Gösta, har nyligen flyttat till Louise Erixons mamma. Gösta kallas även för "enögde Gösta". Om jag får tag i en bild på Gösta ska jag även försöka uppdatera med det.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera att bakom "Expressens avslöjande" fanns en mycket mer intressant story. Tyvärr missade Expressens grävande journalister den kanske mest uppenbara frågan: "Varför finns katten på omslaget över huvudtaget?"

Det är fritt fram att använda texten och bilderna, förutom det som är saxat från Kristianstadsbladet (det får ni fråga dem om), under förutsättning att man inte glömmer att nämna var man fått det ifrån, alltså min blogg!

Er grävreporter!

/Chang

Den afghanske flyktingen

Den nya skolan

Sommarlovet var slut efter nian. Något förvirrat letade jag efter aulan, jag hade aldrig varit här innan. Några månader tidigare fick jag en blankett hemskickad där man fyller i vilket gymnasieprogram man ville gå. Tre alternativ fick man välja. Eller rättare sagt, man skrev förstaval, andraval och tredjeval - utifall man av en händelse inte skulle komma in på den linjen man först hade tänkt sig.

Jag valde naturvetenskap. Det var inte helt självklart, egentligen hade jag ingen större koll på vad den linjen handlade om, men jag hade hört på omvägar att den var bra att gå om man inte visste vad man ville plugga till senare. Ja, det och att man fick läsa mycket matematik, fysik och så vidare. Det var alltid roliga ämnen.

Rektorn började ropa upp namn samt vilken klass respektive elev skulle infinna sig i. Ur ett klassperspektiv var rangordningen tydlig. Invandrarna hamnade i det såkallade "Individuella programmet" tillsammans med en och annan som totalt kört i diket med skolgången.

Nästa steg i hierarkin var "Barn och Fritid". Det var bara något bättre än "individuella programmet". Här hittade vi de skoltrötta. Linjen kom att kallas för "klipp och klistra"-linjen.

Sen hade vi industriprogrammet också. Här gick de som snusade general lös och var klädda i urtvättade t-shirts med volvotryck på magen och två svenska flaggor i kors. De sågs väl på ett ungefär i samma nivå med Barn & Fritid gissar jag. Dock hade dessa större utsikter att få jobb efter gymnasiet.

Och så har vi den bredaste linjen. Samhällsprogrammet. Jag vet inte om det går att etikettera det rakt av, eleverna där var inte en speciellt homogen grupp. Dock är det här vi hittar de flesta framtida proffstyckare, socialtanter, genusvetare och andra karaktärer med det gemensamma att de vill tänka åt alla. Ty så är vårt samhälle skapat att staten har sista ordet, oavsett om det är föräldrapenningen som ska kvoteras eller om man ska bedöma huruvida mjölken blivit sur.

Handen på hjärtat, inte fan dricker du mjölk som gick ut för två dagar sen? Tryckta siffror på en bit kartong inger större förtroende än din egen näsa. Det är så vi är fostrade.

Det är alltså människorna i samhällsprogrammet som kom att bli de framtida hjärnorna att styra samhället rätt och riktigt.

- "Chang Frick, Naturvetenskap". Mitt namn ropades upp av rektorn, några suckade och en tjej protesterade lite lågmält med en svordom. Om det som följde mig under grundskolan var "Ska inte du flytta hem till Polen snart?" kom gymnasietiden istället att kokas ner till "Ska inte du byta linje snart?".

Halva klassen var nördar och andra halvan var en salig blandning av människor med olika mål i livet. Några dagar innan studenten frågade läraren oss vad vi hade för mål med framtiden. En kille i klassen svarade ärligt och rättframt att hans dröm var att köra truck.

Naturvetare sågs på ungefär samma nivå som samhällsvetare, möjligen att det betraktades som "smartare" än samhällsprogrammet, men överlag ur ett klassperspektiv kan vi i detta hänseende placera det på ungefär samma nivå.

Kanoten som blev en ubåt

Kamratanda är viktigt när en ny klass sys ihop. Vad jag vill minnas var det i början på första året i gymnasiet som vi skulle ut på utflykt i naturen, detta genom en kanotfärd i en å långt ut åt helvete för att sedan sova i tält. Vi delades in två och två i kanoterna och sen började färden nedströms.

I den nya klassen fanns en extra fin och ordentlig tjej, hon var nämligen medlem i SSU. Innan gymnasietiden hade vi gått i parallelklass. Det ska kanske poängteras att samtliga i den nya klassen kände varandra sedan högstadiet, enda skillnaden var att nu var vi indelade mer ur ett strikt "klassperspektiv" om man så vill. Ja, de flesta av oss iallafall.

Ty här fanns ett problem. Eller rättare sagt två, egentligen tre. I den nya naturvetarklassen fanns tre killar som egentligen inte skulle vara där. En var hockeyspelare och känd som byns värsta alkis. Några av hans färdigheter bestod i att trycka närmare en halv dosa lössnus i käften, halsa en kvarting utan att röra en min samt slåss med allt och alla. Det enda som skiljer honom från John Belushis karaktär i filmen deltagänget torde vara att klassens alkis på något oförklarligt sätt alltid lyckades få bra betyg.

Det andre problemet var av än värre karaktär. Det hade kommit en ny kille till klassen, lite som en blixt från klar himmel. Han var från Afghanistan och i sammanhanget lika främmande som Jimmie Åkesson på nobelfesten. Någon svenska kunde han inte, däremot pratade han bra engelska.

Kanoten ställde sig på tvärs i ett ställe av ån där det forsade som jävligast, ganska perfekt fastkilad mellan två stenar. Det tog någon sekund för kanoten att slå över till ubåtsläge. Där satt vi, mitt i forsen med vatten upp till bröstet, armarna sträckta uppåt där vi höll varsin väska. Rädda det som räddas kan från att bli genomsurt, typ.

Det krävdes nog en tio man för att bända loss kanoten där den var fastkilad mellan stenarna. Nåväl, framåt eftermiddagen var vi framme där vi skulle slå läger för natten.

Andraplatsen

Tjejer, speciellt i gymnasieålder, är en sorts bekräftelsemaskiner. Ytan utåt är jättenoga, konkurrensen inom gruppen är stenhård. När en kille klär upp sig inför fredagskvällens övningar på krogen, gör han det för att se bra ut inför det motsatta könet. Tjejen däremot, hon gör det för att vara snyggare än sina väninnor. Det kanske har en evolutionär förklaring, fan vet jag, men att vara tjej är inte helt okomplicerat.

När tjejer i grupp umgås är det viktigt att prata skit om den som inte är närvarande. Skulle en av brudarna i sällskapet gå ifrån en stund för de obligatoriska toalettbesöken, gissa vem skitsnacket går om då? Denna tendens hittar vi såklart även hos många killar, men de som behärskar denna gruppdynamik bäst är ändå damerna.

Så var det dags att slå upp tälten och klassens inre hierarki manifesterades prydligt genom vilka som skulle dela tält med varandra. Denna gången var märkligt nog inte jag längst ner i den intersektionalistiska rangordningen. Ensam i sitt tält blev istället den Afghanske killen.

Var jag egentligen skulle sova minns jag inte, men för en stund fann jag mig i en ny situation. Jag var inte på långa vägar den mest oönskade. Även om jag inte ingick i gruppen med dom andra var det än dock inte jag som kom att bli markören för vem som ej passade in. Det kändes bra på ett sätt samtidigt som ett dåligt samvete gnavde inom mig. Jag var på andraplatsen, sett från botten.

I tjejernas tält, där även den gode SSUaren höll hus, hördes både fnitter och viskningar. Vem de tisslade  om vet du redan.

I socialistens värld

Socialisten bryr sig om alla. Det är viktigt att bry sig. Annars är man en självisk borgarbracka som sparkar på de som ligger och sådan vill man inte vara, eller hur? Eftersom borgarna och liberalerna av gammal hävd gör allt för att sko sig på arbetarklassen, krävs det av socialisterna att de organiserar sig emot förtrycket. Det är fackföreningar, ABF-kurser och inte minst SSU.

För att styra ett samhälle krävs system. Den utslagne ska kunna vända sig till ett socialkontor med färdiga program och åtgärder där de utbildade samhällsvetarna med kirurgisk precision tar hand om den stackars saten så att denne med tiden blir en hel människa igen. Det är så vår svenska modell fungerar, iallafall på pappret.

Eftersom ett samhälle är komplext räcker det inte bara med system. Människor måste tillhöra någonting, gärna ett yrke, ett fackförbund eller klasstillhörighet. Det är viktigt med identiteter. Hur skulle det se ut i en affär om varorna inte hade streck-koder eller prislappar? Det hade blivit kaos, eller hur? Att bara vara svensk räcker inte på långa vägar.

Om en människa bryter mot de regler och system som samhället (läs: socialisterna) har skapat uppstår problem. Rätt vara är inte längre på rätt plats i vår rättvisemärkta affär. Här fanns ett problem med killen från Afghanistan.

Om min närvaro i klassen var ett irritationsmoment, vilket ofta antyddes med frågan "Ska inte du byta linje snart?" kan jag lova att en smärre kris uppstod i SSUarens huvud när en nyss kommen invandrare från ett sketet u-land som Afghanistan landade i hennes klass. Sådana som han ska gå på individuella programmet, hur ska vi annars kunna "ta hand om honom"?

Att tänka högt

Att ställa till med jävelskap är mitt signum. Det kanske till och med sitter i mina gener om man får tro vad en del säger. Somliga saker säger man inte och somliga saker gör man bara inte. Som att frivilligt dela tält med den nya killen från Afghanistan.

Han log och var lyrisk. Hela den värld av funderingar som jag bekymrat mig med fanns inte i hans närhet. Allt var nytt för honom. Sverige, kanotfärden, människorna och myrorna som byggde lustiga myrstackar. Lyckligt ovetandes om alla de sociala koder han bröt mot med sin blotta existens, där och då, berättade han om sitt hemland, resan hit och sina visioner för framtiden.

Jag kom att känna mig urbota dum. En stund tidigare hade jag funderat på om det var värt att betala det sociala pris det ändå var att ta de där stegen och dela tält med Afghanen. Det visade sig ganska snabbt att här fanns en kille som visste mycket mer om världen än alla vi andra i klassen tillsammans. Men hur skulle de andra kunna upptäcka det när ingen pratade med honom?

-"Jag fattar inte hur sådana som Chang och [alkisens namn] kan gå i vår klass". Afghanens tält låg pinsamt nära det tält där SSUaren höll till. Som jag tidigare berättat var det svårt för henne att få ordning på varorna i affären.

-"Ja, det är väl ett jävla mysterium va?" svarade jag inifrån mitt tält med en lätt agressiv ton. Det blev knäpp tyst. I några sekunder. Sen började en strid ström av viskningar, tissel och tassel inifrån tältet. Det närapå överröstade ljudet från ån en bit bort.

Och sen då?

Gymnasietiden kom att fortlöpa som väntat. Någorlunda iallafall. Alkisen och jag slogs mer än gärna på mattelektionerna och vid något tillfälle hände det även att jag brottades med läraren. Men det är en annan historia. Det ska poängteras att den gubbfan var en av de bästa lärarna man kunnat önskat sig.

När vi gick i tredje ring var det inte lönt att fråga längre när jag skulle byta linje, de insåg att jag skulle löpa linan ut. Hela våren inför studenten hade jag gett fan i att klippa mig, håret började se förjävligt ut. Till slut var hela klassen på mig om att jag måste fixa frissan inför studenten. Det gjorde jag också. På studentkortet finns en grabb med permanentat svart krulligt "magnus uggla" hår. Än en gång hade jag förstört den sociala ordningen.

Efter studenten gjorde jag lumpen sen började jag läsa maskinteknik på högskola. På omvägar fick jag höra att den slagsmålsglade alkisen börjat studera konfliktlösning på ett universitet någonstans.

Det är inte helt enkelt att hänga med i det naturvetenskapliga programmet, speciellt inte när man inte förstår språket. Afghanen fick till slut byta linje och klassen blev en anings bättre ur en socialists ögon.

Hon vann.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Polisen gör inget fel

Min tvivelaktiga bakgrund

Vi backar tiden ca 15-20 år. Jag gick i grundskola i en liten ort där alla kände alla. Jag var den som stack ut, mörkt hår, bruna ögon och så heter jag något så dumt som "Chang". Nej, jag var inte poppis. Alls.

En klasskompis farsa berättade för mig för några år sedan att redan första dagen på "lekis" (förskolan) så gick snacket bland andra ungars föräldrar. De varnade varandra för tattarungen, dvs mig. Det var alltså innan jag ens började grundskolan.

För att göra storyn ännu bättre kan jag upplysa att min mamma är född i Polen och är judinna. Det var kanske inte de bästa föräldrarna jag hade valt, speciellt inte om jag ville passa in i den här orten med ungefär 600 invånare.

Nu var förstås inte alla hemska och elaka, men tillräckligt många för att jag inte bara ska kunna vifta bort det som såkallad "mobbning" (läs misshandel, kränkningar, utfrysning osv). Vi kan ta ett exempel.

Sportlovet i femman

Det var femte klass, februari och sportlov. Kommunen hade anordnat en pingisturnering i grannbyn 7 kilometer bort som jag givetvis inte kunde motstå. Föräldrarna hade inte tid att skjutsa mig så det fick bli cykeln trots snö och halka, men skam den som ger sig.

I turneringen deltog fyra personer och jag kom trea. Som du säkert kan gissa varade inte turneringen speciellt länge innan det var dags för prisutdelning.

Första pris, applåder från byns närvarande föräldrar och en stolt unge hämtade en liten snitsig träbit med ett guldigt metallemblem på. Sedan kom andrapriset, applåder igen från föräldrarna. Sedan blev det tyst. Jag menar verkligen knäpp tyst. Tattarungen hade tagit något som han inte hade rätt till, mitt framför ögonen på de vuxna. Det var iallafall så jag uppfattade det.

Fjärdepriset var ett diplom på ett papper och när det delades ut kunde de närvarande pusta ut igen och än en gång kom applåder.

Mådde jag dåligt när jag cyklade hem igen? Inte alls, jag var överlycklig. Ni förstår, jag hade som tioåring lyckats sätta de jävlarna på plats. Aldrig någonsin hade jag förväntat mig att de skulle gilla mitt deltagande, jag var inte där för att vara omtyckt. Min bekräftelse fick jag när de blev tysta alternativt vansinniga. Då visste jag att jag hade vunnit något mycket större än ett tredjepris i en pingisturnering med fyra deltagare.

Att vara slagträ

Värst i klassen var tjejerna. De missade aldrig ett tillfälle att tala om vad som var fel med mig. Det kunde vara frisyren, skorna, kläderna men även annat som var unikt med mig, inte minst mina föräldrar. Standardrepliken var att jag skulle flytta hem till Polen igen, trots att jag aldrig bott där.

Jag var även ett bra slagträ när vi spelade brännboll. Inte fysiskt, men däremot fungerade jag ypperligt som ett verktyg för att psyka "motståndarlaget". Det fungerade nämligen som så att läraren valde ut två elever, sen fick de turas om att välja vilka de ville ha i sitt lag. Det värsta som kunde hända var att få mig i mitt lag så när jag väl stod sist var det aldrig något aktivt val från någon, utan med stora suckar från "lagkamraterna" gick jag till "mitt" lag. Då passade såklart det andra laget på att fnissa.

Det här kunde lite finurligt anpassas, hade man koll på om det fanns jämna eller ojämnt antal elever för dagen, så kunde den skarpsinte räkna ut om man skulle börja välja eller låta den andre välja först, för att på så sätt parera att jag hamnade i motståndarlaget. Detta var första, men långt ifrån sista gången som jag skulle komma att användas som slagträ mot andra i ett spel som delvis går ut på att psyka.

Det antirasistiska grupparbetet i mellanstadiet

Så kom den där dagen då läraren fick i uppgift att vi skulle ägna en eftermiddag åt ett antirasistiskt projekt. Det är möjligt att det hette något om "anti-mobbning", men ämnet var tydligt. Alla var vi lika mycket värda oavsett bakgrund. Vi skulle göra ett grupparbete där vi diskuterade ämnet och sedan redovisa framför klassen vad vi kommit fram till, typ hur man bäst motverkar mobbning.

Till en början var jag min egen grupp, men det såg antagligen lite väl illa ut i lärarens ögon varpå han beordrade att jag skulle ingå i en befintlig grupp. Eleverna fick alltså välja själva vilka de skulle jobba med.

Jag kom att lära mig en sak den här dagen. Till en början hade jag naivt förväntat mig att klasskamraterna skulle inse hur de betedde sig mot mig, med tanke på vad denna eftermiddag handlade om. De gjorde kanske vissa, jag vet inte.

De andra killarna i klassen var inte speciellt engagerade med undantag från någon, men tjejerna var inte sena med att visa hur duktiga de var. När grupparbetena redovisades talade de vitt och brett om hur stolta de var över att ingen mobbning eller rasism förekom i vår klass och de var ännu mer präktiga när de redovisade vad de skulle göra om de upptäckte att någon behandlade en annan illa.

Samma "klasskamrater" som alltså i princip dagligen talade om att de inte ville ha mig i deras klass följt av den vanliga repliken - "Ska inte du flytta hem till Polen igen?". Efter en stunds funderande kom jag till insikt om hur ögontjäneri fungerar, den där dagen i mellanstadiet.

Vänsterkillen i parallellklassen på högstadiet

Låg och mellanstadiet var på en liten skola, när det var dags för högstadiet fick vi åka buss till en större skola i kommunens centralort. Vår klass slogs ihop med elever från en annan liten by i kommunen.

Nu var det mer av regelrätta slagsmål i skolan och för första gången kände man sig inte så ensam i att vara den "lite mindre omtyckta". Men det betydde också att det fanns mer problem i och med att de fanns fler elever som mig, alltså sådana som inte borde gå i den där skolan. Vi som inte passade in.

Skolan hade ett elevråd. I elevrådet fanns en populär kille. Han var vänster och var sällan sen med att visa sina goda och fina värderingar, gärna i form av en t-shirt med ett stort rött tryck av "Che Guevara" och diverse pins på väskan. Det var en kille som alla ville vara kompis med helt enkelt.

En gång blev jag tyvärr lite till besvär för honom och det var verkligen inte min mening. Jag kanske borde ringa honom och be om ursäkt för den där händelsen. Vi börjar i skolans cafeteria där alla högstadieelever spottar snus på golv, väggar och tak samt klottrar diverse skvaller på varenda ledig yta.

Nu råkade elevrådskillen befinna sig vid cafeterian samtidigt som jag gick förbi och här uppstod en situation. Några av de där grabbarna som rutinmässigt skulle ge mig stryk gick som vanligt fram och ställde sig i en ring runt mig. Döm av min förvåning när den gode vänster- och elevrådsgrabben avbröt dem. För en kort sekund trodde jag inte mina ögon. Men ganska snabbt var ordningen återställd med följande mening: -"Ni får gå en bit bort med honom, prylar ni honom i närheten av mig måste jag ingripa...". Igenkännande blickar utdelades varpå han vände sig om och jag blev utsläpad ur cafeterian.

Tattarfamiljen i grannbyn

Det var under högstadietiden som jag först kom i kontakt med andra "tattare". Innan dess var det bara något jag blev kallad, men aldrig riktigt förstod vad det var. Av en händelse träffade jag på en familj där ungarna var i min egen ålder. De var "resandes". De var även kriminella kom jag att upptäcka ganska snabbt. I brist på vänner hände det att man umgicks en del med dom, man var trots allt accepterad och ingick i en grupp.

Aktiviteterna vi företog oss var av varierande karaktär. Som tur var brukade jag fega och vara passiv när de andra skulle stjäla en bil eller snatta i en affär. Fick visserligen pikningar för att jag inte hjälpte till, men det var sällan värre än så.

Deras farsa, en grav alkoholist som för övrigt inte hade inställt sig för ett fängelsestraff, brukade gorma åt sönerna att de måste hjälpa till med familjens bestyr. Det kunde vara att åka till någon gamling och lura denne på pengar, att göra ett inbrott någonstans där de visste att det fanns dyra prylar etc. Den ene av sönerna var mer glad i att lura folk medan den andre mer gillade fysiska aktiviteter som bryta upp dörrar, fönster och tjuvkoppla bilar.

Ganska snabbt upptäckte jag att deras familj inte var isolerad. Det fanns fler mer eller mindre likadana familjer och de reste runt till varandra mer än gärna. Det var nästan rutin att personer i släkten som var "lysta" gömde sig hos än den ena familjen och än den andra. De stannade max några dagar på ett ställe.

Sista gången jag såg den ene grabben som är jämnårig med mig, var i ett inslag av Efterlyst på TV3.

Jobbet på skrotgården

Flera år senare, när jag gick på högskola och studerade maskinteknik letade jag sommarjobb. Jag fick jobb på en skrotgård vilket jag tyckte var kul. Maskiner och metaller, helt i mitt intresse. De som drev skroten var av "tattarsläkte", men det var något som var annorlunda. Här fanns ingen farsa som bad sönerna begå brott för att få ihop pengar till sprit och jack-vegas apparater, tvärtom en familj som jobbade 12 timmar om dagen med sin skrotgård. De tjänade gott om pengar och är än idag driftiga som få. När sommaren var slut fick jag fast anställning och jag blev kvar i ca 3 år innan jag startade eget.

På skrotgården fanns ett fikarum där folk alltid satt och diskuterade var dag. Det var nästan uteslutande människor med resandebakgrund, alltså såkallade "tattare". De kom med sina lastbilar eller bil med släp, de hade med sig allt från järnskrot till synnerligen dyra metaller och legeringar. Efter invägning och diskussioner om kilopris gick man alltid till fikarummet för att ta en kaffe och prata rykten under tiden som tjejen i receptionen skrev kvitto med följesedel.

Här kom jag att lära känna mer än ett hundratal olika människor med resandebakgrund. De dagar det inte fanns så mycket att göra på skrotgården kunde vi sitta en eftermiddag i fikarummet och lyssna på än den ena och än den andra halvt ihopljugna historien. Oftast var både skattmasar, kronofogdar, poliser och andra myndigheter vitala delar av berättelserna. En högst intressant kultur med extremt roliga inslag som jag aldrig kommer glömma, men även en baksida av människor som inte på långa vägar är en del av samhället.

De som oftast kom till skroten var inga människor som jag skulle kalla "kriminella". Någon gång ibland dök det upp en individ med en meritlista som normalt återfinnes hos internerna i kumlabunkern. Men det fanns en röd tråd. Skvallret som gick handlade nästan uteslutande om vem som skulle upp i rätten och för vad. Ibland gick även skvallret om vilka som nyligen muckat. Alla kände till alla i de här släkterna kort och gott.

Begrepp jag lärde mig

Det finns mycket positiva saker att berätta om, men eftersom denna mini-roman har fokus på de mindre smickrande sidorna av den romska kulturen (svenska romer/resande ska dock betonas) kommer jag att beskriva några begrepp som är hyffsat centrala.

- Pramma -

Ordet pramma syftar på en sak man gör. I grunden handlar det om att komma överrens om att betala senare för en vara eller tjänst för att sedan såklart inte betala. Det är noga utstuderat, oftast görs det med en f-skattesedel. Att den som prammar drar på sig närmast sexsiffriga skulder bekommer denne inte, det finns inte på kartan att man ska ha ett "vanligt" jobb och tvingas betala tillbaka. Det är en livsstil helt enkelt.

- Tjora / Kli -

Dessa ord på Romani Chib betyder stjäla eller att ta något. Det finns fler ord för begreppet, lite som eskimåernas alla ord för snö. Det är sällan en berättelse vid fikabordet saknar detta begrepp.

- Dabba -

Dabba är att slå någon. Inte fullt så vanligt, men det förekommer emellanåt. Speciellt när större släktträffar ska återberättas, det brukar sluta med ambulanser och förstörd inredning i den lokal man för tillfället har valt. Personligen lärde jag mig att vara ytterst försiktig med att vara med i större sammanhang om jag inte var säker på vilka familjer som skulle dyka upp. Jag kan intyga att det inte är en skröna om att "resandes" är "snabba på kniven". Just ja, kniv heter för övrigt "tjuring" på Romani.

- Randa -

Vad jag vet ska detta ord faktiskt ha använts av journalister i betydelsen att "skriva" något, dvs man "randar" en artikel. I resandesammanhang betyder det att man skriver under ett kvitto. Det kan vara en luftfaktura eller att man säljer skrot åt någon annan då man i princip agerar målvakt. Nästan varje större familj eller släkt har någon individ som är den som "randar". Det finns förstås många som sköter sin bokföring exemplariskt, men detta begrepp är ändå tillräckligt vanligt förekommande för att jag ska ta upp det.

Nu kanske ovan begrepp får dig att tänka lite extra illa om alla resandes, varför jag vill poängtera att majoriteten av alla hundratals "horta romano" (äkta rom / resande) jag mött faktiskt lever ganska oskyldiga liv. Än fler individer har lämnat den här kulturen bakom sig och lever som vilken Svensson som helst, på både gott och ont. Dock finns det vissa familjer, eller rättare sagt släkter, som är något så kopiöst kriminella att verkligheten överträffar dikten varje dag i veckan. Året om.

Dubbelmoralen och Sverigedemokraterna

Jag minns inte exakt varför jag närmade mig SD, jag som är både jude och rom (vilken jävla mix va?), men minnesbilden säger mig att det var efter att ha läst på forumet flashback om invandringsdebatten. Alla de där beteendena jag beskådat i skolan hittade jag hos antirasisterna, vänsterpolitiker och med tiden i princip alla politiker, debattörer och tyckare.

För att summera. I Sverige plockar man poäng genom att låta som alla andra men helst mer än andra. Dyker en diskussion upp om en minoritet som farit illa börjar alla "som vill vara något" att kollektivt "skaka av upprördhet", "kräkas i munnen" och minsann tala om hur mycket de tar avstånd och fördömer. Denna mekanism är till för att markera grupptillhörighet och bevisa hur god och rätt man är.

Skulle en kändis eller politiker råka uttrycka sig olämpligt skriker man om att denne ska avgå och alla de som vill synas och klättra uppåt i samhället närmast tävlar om att hugga personen i ryggen. Ni vet, det där beteendet jag lärde mig i skolan - där jag hade huvudrollen.

Jag tror att mycket av ovanstående spelade en större roll än ideologi när jag valde att bli medlem i SD för några år sedan. I grunden är jag faktiskt mer liberal än socialkonservativ, även om jag inte har några som helst problem med socialkonservativa idéer. Jag är visserligen inte medlem längre i SD men det beror snarare på att jag är trött på politik rent allmänt, än att jag har "lämnat" partiet på grund av att jag är missnöjd. Men helt trött på politik är jag inte, jag debatterar gärna samhällsfrågor på twitter. Kan jag reta upp någon är det plus i kanten ;-) Dessutom umgås jag privat med en och annan Sverigedemokrat när lusten faller på, precis som jag umgås med kommunister, muslimer, judar och även resande.

Polisens register

Så kom den där artikeln i Dagens Nyheter som blev startskottet till att jag skriver det här inlägget. Ett register hade kommit i dagen som kartlägger romer. Jag är inte säker, men jag uppfattar att det handlar om svenska helylle resandes, eller romer om man så vill. Det var ca 4000 personer som fanns med i registret om jag inte missminner mig.

Jag blev inte förvånad. Alls. Hade jag arbetat som polis hade jag garanterat hjälpt till med kartläggningen. I mina ögon är det inte konstigare än att kartlägga människor som ingår eller har kopplingar till MC-gäng etc. Eftersom jag inte är polis kan jag inte i detalj svara på varför barn förekommer men jag har så pass bra förtroende för polisen att jag är tämligen säker på att det finns en legitim anledning. Jag kan tänka mig flera, t ex att om man letar efter en efterlyst person hos dennes släktingar (där oddsen närmast är hundraprocentiga att hitta rätt) kan det vara av stort värde att känna till var små barn kan tänkas befinna sig.

Om polisen i all hast stormar in i ett hus med småbarn blir ju rubrikerna istället att polisen är hänsynslös och inte har koll på vilka som finns var. Jag kan se flera scenarier framför mig och alla landar i att det fan inte kan vara lätt att arbeta som polis.

Twitterdiskussionen

Som på beställning börjar än den ena kändisen efter den andre att rasa i sociala medier. Nu ska det minsann diskuteras hur "utsatta" alla romer är, hur mycket man bryr sig och hur hemskt fel det är av polisen att kartlägga romer. Nu finns det förstås någonstans mellan 30 - 50 000 romer i Sverige, så om kartläggningen var grundad i etnicitet lär polisen ha gjort ett sällsynt dåligt jobb. Därför är jag också tämligen säker på att det handlar om de släkter / familjer som har kriminalitet som en livsstil.

Nåväl, godhetsapostlarna står i kö för att försvara alla romer de antagligen aldrig har träffat eller känner till. Någon enstaka med romsk bakgrund passar säkert på att poängtera sin stamtavla i jakt på ryggdunkningar och femton minuter i rampljuset.

Var fanns alla dessa goda antirasister, ja romers svurna beskyddare, under större delen av mitt bedrövliga liv? Ja, en fanns i elevrådet på högstadiet i varje fall. Några andra var tjejerna i klassen som sådär präktigt var anti-mobbning och antirasister på lärarens beställning.

Nu kanske jag är dömande, men det är i samma fack jag placerar tungviktare som Alexander Bengtsson. Han ser ut att vara allvarlig när han på twitter menar att jag är rasist eftersom jag har förståelse för polisens kartläggning. Bengtsson är en "konsekvent antirasist" som jobbar på stiftelsen Expo. Han är en av "ledarna" i att peka ut vilka som ska bära hundhuvudet för tillfället.

För Alexander Bengtsson finns det något att vinna på att vara sådär. Det är helt enkelt hans jobb att vara god och tala om vilka som ska rätta in sig i ledet. Precis på samma sätt som det fanns något att vinna för alla "antirasisterna" i skolan, det kunde vara en plats i elevrådet eller något annat eftersträvansvärt. Beteendet är från mitt perspektiv detsamma.

Twittersvansen och brännbollen

I den obligatoriska svansen hittade vi denna gången ett nytt namn, hon heter Anusche Noring och jag har ärligt talat inget aning om vem människan är, men hon fungerar bra som ett exempel på en sådan där individ som antagligen vill synas och få sin lilla stund i rampljuset som den "rätt-tyckare" hon är. Jag ser henne som en brännbollsspelare, låt mig förklara.

En tjej som heter Hanna Gadban retweetade ett twitterinlägg från mig. Jag utgår ifrån att Anusche har ett ont öga till Hanna, detta eftersom jag används som slagträ mot Hanna. Felgärningen består i att Hanna bevisligen känner mig, vilket direkt säger allt om Hanna - om man får tro Anusche och hennes tweets. 

Det är lite så twitter fungerar - som en skolgård. När diskussionerna går som varmast är det ungefär som brännbollen. Vissa är slagträn mot andra, den pestsmittade. Den rollen fick jag och jag bemästrar den fortfarande i allra högsta grad. Anusche känner sig säkert jätteduktig när hon stolt kan deklarera vilken usel människa Hanna bevisligen är, med mig som främsta vapen.

Frågan jag direkt ställer mig, om jag gick i samma klass som Anusche - hade hon också bett mig "flytta hem till Polen?". Frågar vi henne vet vi såklart vad svaret kommer bli. Dock är mitt förtroende ungefär noll för den typen av individer, så jag låter den frågan hänga kvar i huvudet. Att hon är en mobbare har jag dock redan förstått.

Och sen då?

Allt jag berättat om ovan är egentligen inget nytt. Det är såhär människor beter sig i Sverige. Det är en kultur där folk helt enkelt är livrädda för att på något sätt vara fel, utanför eller inte ingå i en gemenskap. Precis som i skolan är det viktigt att gadda ihop sig mot något för att understryka gemenskapen. Och det där "något" är inte sällan jag.

Dock, den här gången är jag inte ensam. Det finns fler lika värdelösa människor som mig. På ett politiskt plan hittar vi dem i SD. De som inte ska vara med och spela brännboll, de som inte har i klassen att göra. Och det är precis där jag vill vara.

När SD slår rekord i en opinionsmätning hämtar jag återigen mitt tredjepris i pingisturneringen. När SD dubblar sig i nästa val sitter jag än en gång på cykeln, på väg hem.

Jag vann.