lördag 30 november 2013

Eliten på Publicistklubben

Klassresan i kulturhuset

Halvstressad, trött och med lågt blodsocker genar jag förbi hemlösa och drogpåverkade uteliggare på Sergels torg. Det är mörkt ute. Jag kliver in i det mäktiga kulturhuset. Det är många rulltrappor och våningsplan innan man når upp till högsta våningen. Framför mig stod för övrigt Jan Helin som några timmar tidigare pratat om mig i sin gemensamma podcast med herr Mattsson på Expressen. Det är alltså inte för vem som helst, där uppe.

Du förstår säkert att jag inte var inbjuden. Jag tänkte att om jag står tyst, en bit bak, kan man säkert lyssna utan att någon klagar. Det var PK-debatt och nej, PK i det här fallet betyder ej "politiskt korrekt" även om man kan förledas att tro det - det betyder "Publicistklubben".

Innan debatten drog igång delades ett Dawit Isaak-pris ut till en ung tjej som heter Vanessa Berhe. Hon har engagerat sig för den fängslade journalisten och fotografen Seyoum Tsehaye. Hon fick applåder efter att ha berättat om sitt engagemang varpå sedan glättade flyers delades ut runt borden, där man kunde läsa mer om hennes initiativ samt med en adress till hennes hemsida.

Vanessa hade lyckats med det som många andra drömmer om, att bli inbjuden till högsta våningen i Kulturhuset och få prata inför vår samhällselit.

Debatten om debatten

Jag frågade Jan Helin vad som gällde, fick man lov att sätta sig på ledig plats vid något av borden även om man ej är medlem eller inbjuden? Han trodde det inte skulle vara några problem, varför jag efter en stund fann mig själv sittandes längst fram, nära scenen. Vem kunde tro det?

Det diskuterades brett om opinionsbildning på nyhetssidor och på vilka platser i en tidning som tyckandet kan flikas in. Efter ett tag blev det mer känslosamt och ingen i panelen eller publiken kunde låta bli att diskutera Sverigedemokraterna.

Ty häri fanns ett bekymmer för flera individer i vår journalistiska elit. En av de sakerna som störde var att SVT är tvungna att förhålla sig likadant mot alla. Det är farligt, varnade någon. Vi måste markera mot det som inte är okej, menade en annan och fick medhåll runt flera bord. De andra satt tysta.

Det var tydligt att Sverigedemokraterna är motpolen till de människor som samlas där uppe, på högsta våningen i Kulturhuset.

Mona Sahlin och Jimmie Åkesson

En av paneldeltagarna var Mona Sahlin. Det mest fascinerande i mina ögon var att hon deltog i den publicistiska debatten precis som vilken journalist eller chefredaktör som helst. I mina ögon såg jag inget som riktigt avgränsade henne som politiker även om någon vid något tillfälle lite försiktigt ville påpeka detta.

Jag satt där och dagdrömde. Tänk om Jimmie Åkesson stått där uppe, på scenen, och fått medhåll och instämmande nickningar i publiken när han i långa ordalag gett sina synpunkter på hur granskningen av Socialdemokraterna bäst bör ske.

- "Även NSDAP i Tyskland var ett arbetarparti", glöm inte detta hade Åkesson varnat och fortsatt, - "Vi måste kalla dem för vad de i grunden är. Totalitära".

Efter debatten hade Åkesson satt sig ner vid ett av borden och minglat runt med vår elit av samhällsgranskare och gärna fortsatt prata om hur man bäst bekämpar det där lilla partiet som inte vill sluta växa.

Valrörelsen 2014

Tillbaka till verkligheten. Det surrades runt borden. Den gemensamma nämnaren var vår stundande valrörelse och en nervositet gjorde sig påmind bland människorna i lokalen. Sverigedemokraterna växer och det tycks inte gå att stoppa. Som om de kände ett flås i nacken, som att de där människorna längst ner på Sergels torg börjat röra på sig, in genom entrén, upp för de långa rulltrapporna på väg till högsta våningen. Till deras uppdukade bord, där de äter gott innan kvällens debatt och samtal börjar.

De känner sig hotade. Av människor som mig. Jag satt tyst och lyssnade, smuttandes på en kopp kaffe. Att jag överhuvudtaget var där bekräftar på sätt och vis det hot de upplever.

Vägen ner är lång

Så var det till slut dags att avrunda kvällen. Människor minglade runt, tisslade och tasslade. Några drack skyndsamt upp vin och kaffe ur glas och muggar för att sedan ta på sig ytterkläder och bege sig vidare. De var fokuserade på att prata med varandra, människor de redan känner. På så sätt kunde jag stå mitt ibland dem utan att någon kom fram till mig och frågade vem jag var. Det var som om jag inte fanns där.

Till slut var jag tvungen att ta på mig ryggsäcken, knäppa jackan och bege mig ner för rulltrapporna. Vägen ner är lång från högsta våningen på Kulturhuset. De flesta hade redan lämnat lokalen.

Personalen plockade undan tallrikar, bestick, glas och kaffekoppar. Det enda som efteråt skvallrade om vilka som nyligen suttit där uppe på högsta våningen var alla de flyers som Vanessa Berhe tidigare delat ut.

De låg kvar på borden.

måndag 11 november 2013

SD bör prata mer om klass

Arga, unga, lågutbildade män

Sådan är han. Sverigedemokraten. För det är alltid en han. Volvokeps, lössnus, slitna jeans och sydstatsflaggan hängandes bak på en Volvo 144 någonstans i de värmländska skogarna. I varje fall om vi får tro den bild majoriteten av svenska kulturskribenter och övriga samtidsanalytiker vill ge oss.

På ett sätt vill jag säga att bilden är sann. Visst finns det flera invandrare inom den "sverigevänliga" rörelsen och visst finns det många högutbildade individer i faggorna runt partiet, men den största massan av människor i nämnda grupp tillhör den allt mer besvärliga arbetarklassen.

Ur ett södermalmsperspektiv ska arbetarklassen veta sin plats. Frågor rörande politik och samhälle ska i första hand diskuteras av de som förstår lite bättre. I de fall arbetaren lik förbannat vill dryfta en politisk mening under kafferasten på jobbet kan vi vara förvissade om att en lite mer utbildad fackgubbe finns närvarande för säkerhets skull.

Annars kan det gå fel.

Vad är klass?

Du har säkert hört begreppet klass tidigare. Sannolikheten är stor att begrepp som borgare, klasskamp och solidaritet följt med i bara farten. Jag skulle vilja säga att det är ett eko från förr, från tidigare politiska brännpunkter där gamla argument lever kvar än idag. Ty samtidigt som skillnaderna i samhället växer tenderar vänstern i någon mening stå kvar och stampa på samma ställe. Märkligt kan tyckas.

Förr i tiden handlade klass framför allt om pengar. Det är fortfarande aktuellt förstås men det är inte där debatten är som hetast. Ett bättre sätt att beskriva samtiden torde vara vilka som är "inne" och vilka som är "ute". Flera debattörer har börjat skymta denna nya spelplan varpå begrepp som "utanförskap" används i ett försök att bättre beskriva verkligheten.

Alltså den verklighet vi hittar utanför Stockholms tullar.

Ty skikten är glasklara. I botten hittar vi invandraren och de utan utbildning eller arbete. De har ingen tydlig funktion i samhället mer än att fylla ut statistik i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ibland får de uppmärksamhet, speciellt när kommunens budget i sociala frågor ska stötas och blötas - men även när tristessen rinner över och bilar börjar brinna i t ex Husby. Då jävlar får de uppmärksamhet, till och med jag är där ute och filmar då. Men annars är det tyst.

Det är lite obekvämt att prata om det där. Ni vet, de där "invandrarna". Lite nervöst ser vi någon politiker i teverutan försöka förklara tingens ordning samt bedyra dyrt och heligt att de minsann står upp för mångfald, innan de tar taxin från tevehuset till sina fina medel- och överklassområden.

Klassfrågor har ironiskt nog kommit att bli ett allt större skoskav för vänstern. Dess mer vi belyser den växande underklassen, vilken främst utgörs av invandrare, så bekräftas en världsbild som vår vänster helst inte vill kännas vid. Visst talar vänstern om satsningar i miljonprogrammen, men förhållandet ökad invandring kontra växande underklass har hittills varit allt för besvärlig att ta i.

Men Ahmed då?

Låt oss vara lite djärva och se samhället från en ung invandrarkilles perspektiv. Tonårsgrabbar är fulla av testosteron och har ett nästan maniskt inre tvång i att testa gränser. Fighten, som i alla tider utspelats mot vuxenvärlden, fungerar som en resa mot att hitta sin egen identitet. Vem är jag?

Här finns ett problem. Få vuxna vågar fajtas emot. Om jag tidigare berättat om vad jag varit utsatt för, så kan jag nu redogöra för vad jag utsatt andra för. Redan när var jag fjorton tröttnade jag på trimmade mopeder och köpte sonika en Volvo 245:a som vi körde skiten ur. Det var roligt ett tag sen skaffade jag en än värre Volvo med dubbla weberförgasare, då var jag femton bast. Sådär höll vi på, grannarna var vansinniga och polisen försökte ha uppläxande samtal med oss. Det ena ledde till det andra och ett tag ansågs vårt gäng vara "värstingarna".

Varför gick det inte åt helvete för mig då? Mjo, det fanns en vuxenvärld som med både morot och piska satte gränser. Jag visste att så länge jag körde med bilen i grustag och andra områden där ingen annan trafik fanns, då såg polisen "mellan fingrarna". (Det är lika mycket olovlig körning där som på E4:an). Samtidigt visste vi även att om vi brände däck inne i samhället, var det inte indraget lämplighetsintyg i första hand som väntade - snarare smaka batong. Det fanns inga dialogpoliser - det fanns gränser.

På samma sätt är det för vår invandrarkille som, om han själv får säga det, äger hela världen. Men här är också problemet, vår invandrarkille äger verkligen hela världen. Den världen han känner.

Så var det inte när jag var tonåring.

Många av våra värstingar i förorterna har ingen vuxenvärld runtomkring som med resolut hand sätter gränser. Tvärtom möts de av ett ängsligt samhälle som hellre pratar om rasism och strukturellt förtryck. Inget ansvar, inga krav eller förväntningar åläggs vår invandrarkille. Han lär sig, av omgivningen, att han verkligen äger hela världen. Ur det perspektivet kan man någonstans förstå grabbarna som skjuter på varandra i Tensta och Hässelby, när inte samhället ger något motstånd får de istället stångas med varandra.

Som man säger på engelska, "been there - done that".

Hur hamnade vi här?

Någonstans kom en luddig politisk idé om mer "tolerans". De där politikerna som nervöst tävlar i antirasism framför teverutan känner ett trängande behov i att bevisa att de inte alls har något problem med "invandrare". Jag förstår dem, hade jag också bott i ett "vitt, homogent, medel- eller överklassområde" hade mitt samvete också plågat mig. Tänk att du å ena sidan bedriver en politik där vi ska lyfta hela Sverige med invandring - samtidigt som du själv bor så långt bort från dessa områden som möjligt. Vilken tur att man kan göra satsningar på diverse integrationsprogram, skit samma om de funkar - man har som politiker i varje fall bevisat att man visst det bryr sig.

Men vad är då tolerans? Jag skulle vilja säga såhär, för att tolerans ska finnas måste vi ha en norm att utgå ifrån. Tänk att du ska tillverka en skruv som ska vara exakt 10 millimeter bred, alltså i diameter. Blir den för smal, kommer den att glappa när vi skruvar den i en mutter - samt, om den blir för bred kommer den aldrig få plats. Dock, det går sällan att tillverka något som är in på atomer exakt 10 millimeter brett, vi måste ha ett område som är acceptabelt att avvika ifrån. Detta område kallas för "tolerans".

Dess mindre tolerans, dess mer exakt har vi lyckats tillverka vår skruv. Med mer tolerans kommer allt fler skruvar att avvika från vår norm om 10 millimeter.

Analogin är enkel. Dess mer människor som tillåts avvika från normer i samhället - dess mer tolerans har vi. Du kanske förstår någonstans att detta nödvändigtvis inte alls är något positivt för vår invandrargrabb som mer än något annat behöver gränser att stångas emot, precis som när vår skruv svarvas till perfektion.

Hur ska vi lösa detta politiskt?

Det jag beskriver ovan är i sak inget nytt. Många debattörer har på olika sätt tassat runt det perspektiv jag förklarar. Men sedan tar det stopp, eller rättare sagt, vi har en obotlig förmåga att ur ett politiskt perspektiv landa i ytterligare åtgärder, program och "satsningar". De där hjulspåren där inte bara vänstern kört fast, utan snart alla partier utom SD, som jag ser det.

Svaret är att vi löser inga integrationsproblem politiskt. Staten är inte lösningen, har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Det är du och jag som är lösningen. Vi som kommit ett eller flera steg i en klassresa, eller ni som är infödda i medel- eller överklassen. Vi måste finnas till hands att "stångas" emot för vår invandrarkille i en förorten.

Vår skruv i svarven kan omöjligen slipas till perfektion om den aldrig möter ett skär.

Även en tusenmilavandring börjar med ett steg

Jag beskrev tidigare att klass i någon mening allt mer kommit att hamna om utanförskap. Tänk dig ett gäng påbörjade skruvar som aldrig hamnar i svarven. De kommer aldrig att fylla någon funktion. De finns i förvar men kommer aldrig vidare i förädlingskedjan. De är "utanför".

Hur får vi in våra skruvar i systemet då? Inte fan kommer den nervöse politikern i teverutan att flytta till Hässelby för att agera förebild, ej heller lär Åsa Linderborg bekanta sig med ungdomarna i Tensta - hur mycket hon än drömmer om ett klasslöst samhälle. Nej, de som rimligen klarar denna uppgift är våra volvoraggare, bruksarbetare, byggjobbare och alla andra "trasproletärer" i LO-kollektivet. Någon hade kanske sagt SDs kärnväljare, vad vet jag?

För att ta första steget i sin klassresa får man i de flesta fall börja med det steg ovanför en själv. För vår unge invandrargrabb i utanförskap kan det handla om något så enkelt som en praktikplats på ett lager någonstans. Men var finns de jobben? Det är nog så klurigt för medelklassens ungdomar att hitta arbete, än värre är det för vår grabb i förorten.

Om det vore enkelt att göra en klassresa i Sverige skulle utanförskapen garanterat varit mindre. Betydligt mindre. Men som jag tidigare poängterat lyser riktiga liberala ideér med sin frånvaro i vårt supertoleranta rike. Socialismens tankevärld har ett järngrepp om svenskens medvetande - om inte annat bevisar strippklubben i Kiruna exakt detta fenomen. Vår kära Kirunavänster hade hellre sett att Debatt-Dragan levde på bidrag än att försöka etablera en, förvisso laglig, verksamhet.

Det här är kanske min i grunden enda anledning till varför jag faktiskt tycker att invandringen bör minska. Inte på grund av invandrarna, utan på grund av att Sverige inte på långa vägar har något att erbjuda invandrare - förutom miljonprogram och utanförskap.

Vad bör vi göra nu?

Oavsett vem du än är som läser min blogg, ta en funderare över din egen vardag. Har du möjlighet att att anställa någon? Du kanske känner någon som behöver arbetskraft? Nähe, inte det? Om inte du själv kan erbjuda ett första steg på en klassresa - vem ska då göra det? Är det i sådana fall vettigt att rösta för en politik som ökar på en ännu större mängd människor i Sverige som inte har med sig ett helt företag i bagaget att smälla upp på svensk mark?

Svaret är mer komplext än vad vår samtidsdebatt ger sken av. Visst är det sant att vår konkurrenskraft måste öka för att fler ska komma i arbete, men det är knappast något som politiker magiskt kan skapa. Det är bara den fria marknaden som skapar riktiga arbeten. Företag startas av dig och mig - inte av politiker.

Således, mitt recept är att titta på våra grannländer. Minskad invandring bör följas av en liberal politik värd namnet. Där är jag rädd att jag har en fajt att ta med SD en vacker dag, vi får se.

Och du med volvokeps och sydstatsflaggan hängandes där bak på kärran, nästa gång du är ute på raggarrundor - bjud med någon av invandrarkillarna att hänga med er. De behöver något bättre än socialtanter och kommunens "integrationsprogram".

Handen på hjärtat. Om du själv flytt krig, eller i varje fall flyttat till ett främmande land - inte fan vill du väl hamna i klorna hos socialkontorets batikhäxor? Tro fan att man blir aggressiv och hatar samhället.

Jag hade också eldat bilar i det läget.

/C
MediaCreeper