Nyårslöftet

Plommonbruset

Nu jävlar, hej och hå. Nu drar vi igång en kampanj som ska förändra världen. En gång för alla ska vi klämma åt rasismen i Sverige. Vi engagerar kändisar, en PR-byrå, bygger en sajt och startar ett upprop. Självfallet med en egen hash-tag i forumet twitter och en klämkäck logotype ovanpå allt.

Min hjärna har börjat autofiltrera. De där kampanjerna och uppropen har blivit en del av bruset, som om det vore vilken reklam som helst. Den lönnfeta gubben som sålde dammsugarmunstycken i TV-shop är snart mer engagerande än de tillrättalagda initiativen med epicenter någonstans innanför tullarna.

Blicken stannar upp mellan raderna och jag försvinner bort till ett plommonträd. Jag var nog runt tio år när jag och en klasskamrat med adrenalinet pumpandes fyllde en halv ICA-kasse med de delikata frukterna. Vi "pallade" som det hette, alltså stal grannens plommon från hans träd. Antagligen hade vi fått ta så många vi ville om vi bara artigt hade knackat på och frågat, men sådant begrep man inte då.

Det bör även läggas till historien att synden straffar sig själv. Som de brottslingar vi var sprang vi givetvis till världens ände, alltså minst en kvarts promenad hemifrån med vårt stöldgods, för att i hemlighet glufsa i oss varenda spår av vår onda gärning. Föga anade vi hur magen skulle reagera på denna manöver men efter ett tag hade även vi upptäckt det kausala sambandet mellan överkonsumtion av plommon och att skita ner sig ståendes.

Inte vill tuffa grabbar som snart ska fylla elva år erkänna att man har gjort fel. Ändå betedde man sig lite annorlunda varje gång man mötte den där grannen som enligt svea rikes lag är rättmätig ägare till nämnda plommonträd och dess frukter. Varje gång hälsade man extra artigt och log sitt absolut mest oskyldiga leende. Någonstans inne i en var man livrädd att grannen skulle förstå vem den egentliga tjuven var.

Det var någon annan

Nämnda beteende var inte ovanligt bland kompisar. Någon hade gjort något fel och så fort en vuxen kom i närheten låtsades denne som inget. Jag gissar att det finns en evolutionär förklaring - man spelar helt enkelt död och hoppas på att ingen ser en. Ungefär den logiken.

Skulle man i sitt beteende göra minsta ansats till att fly situationen blir det pinsamt uppenbart vem som har skuldkänslor. Därför vill man smälta in och vara normal för att kamouflera det hela. Det är här någonstans jag tror att barn börjar lära sig konsten att ljuga i rädsla för att bli påkommen, utpekad och därefter behöva betala ett socialt pris.

Beteendet kan dock övergå närmast till en konstform. Jag hade en kompis i skolan som hittade på något  jävelskap nästan dagligen. Säg att någon hade lekt fågelbad inne på toaletten genom att slänga ner hela toarullar och spola frenetiskt efteråt. Vem den skyldige var kunde man såklart ana, men vad gör denne individ så fort någon retoriskt påpekar högt vad som hänt inne på dass?

Jojomensan, han är den första att frivilligt hjälpa till i detektivarbetet att hitta den skyldige. Trots att ingen anklagat just honom eller ens är säker på att det var han, det finns trots allt fler ungar i skolan som kan tänkas göra illdåd av denna magnitud, så känner han sig utpekad. Varje blick som möter honom upplevs som en anklagelse. Rädslan finns där för att bli avslöjad och teatern är igång. Anfall är bästa försvar varpå han hjälper till i jakten på den skyldige, allra helst leder han detektivarbetet.

Lid för konsten

Om man som unge ofta sätter sig i sådana här situationer lär man sig den hårda vägen att spela teater. Är du riktigt jävla vass och har talang kommer du kunna använda dina färdigheter för att passa in i nya sociala grupper när du är äldre. Bit för bit finslipas färdigheterna i skådespeleri och vanan i att ikläda sig en roll där man står i centrum. Den allra bästa eliten på denna konstform hittar vi till slut i teverutan. De är fulländade. De är kändisar. De vet hur de ska bete sig.

Idag är jag äldre och tämligen luttrad. I bruset på twitter länkas till diverse "Det är dags att prata om"-artiklar i jakt på uppmärksamhet, skrivna av människor som förtvivlat vill vara någon. Viktor-Barth Kron skojar hejdlöst och med kirurgisk precision om lokalpolitikers förehavanden. Sanna Rayman pekar ut de värsta exempel som går att finna på intellektuell ohederlighet och på flashback avhyvlas den ena oändlighetsdiskussionen efter den andra. Året är snart slut och jag spontanklickar på en länk som florerar i samband med offentliga ryggdunkingar på sociala medier.

Framför mig ögnar jag igenom ännu en i raden av kampanjer mot rasism. Den ena kändisen efter den andra, boendes i dyra bostadsrätter i innerstaden, finns med på listan. Med en högtidlighet av sällan skådat slag avger de sina nyårslöften, på digital motsvarighet av glättat papper, att de minsann deltar i kampen mot orättvisor, rasism och allt annat otyg här i världen. För dessa människor är det oerhört viktigt att vara med i dessa sammanhang - ja kanske rentav vara den som tar initiativen?

Det gäller som sagt att inte bli påkommen.